onsdag 27 december 2017

Förfärande förfall (bara ett par byxor kvar)

I oktober låter jag bli att ta fram min varma älsklingsjacka. Den är brun eller grön (vem vet?) och formad som ett tält. Fickorna är så stora att jag kan ha A4-pärmar i dem (men det har jag inte, för jag inser att det skulle vara skitkonstigt). Oproportionerligt ofta har den jackan lett till att folk frågat om jag är gravid, vilket jag säkerligen inom några år kommer att ta som en komplimang om att jag ser ung ut.

En stilmedveten väninna har tydligt och kärleksfullt förbjudit mig att ha tältjackan på mig. Så jag lyssnar på henne och tar fram en kortare täckjacka som är beige eller brun (vem vet?). Och i början känns det bra, när jag kan knäppa den utan större svårigheter. Men så går några veckor och i december är det inte roligt längre. När jag knäpper jackan i min hall blir den som en liten vadderad korsett, och det är iofs ok. Men eftersom den är figursydd - dvs. sydd utifrån antagandet att magen inte är den bredaste delen av kroppen - börjar jackan sakteliga krypa uppåt, mot huvudet, i takt med att jag går. Efter tvåhundra meter ser det ut som att jag har rätt så stora axlar, femtioen meter till och halsen har försvunnit. I gengäld har magen trillat ut någonstans därnere. Så jag stoppar ner händerna i fickorna och trycker ner dem med kraft, på så sätt kan jag hålla axlarna och magen på någorlunda rätt plats.

Det slutar naturligtvis inte där. Inom loppet av två veckor har jag sönder lika många byxor. Byxorna i fråga är yogabyxor i stretchmaterial och jag köpte dem i en lite för stor storlek. De borde inte kunna gå sönder överhuvudtaget. Men det gör de. Mitt vänsterlår trillar ut på ett yogapass. Ett skålpund blekt fläsk som säger hej till publiken. Det var det ena paret. Hela midjepartiet spricker när jag drar upp byxorna vid ett toabesök. Det var det andra paret.  

Jag ställer mig på vågen. Den visar att jag i dag väger mer än jag gjorde dagen innan min dotter skulle förlösas. Upplyftande. 

Jag mäter midjan med måttbandet. 104 cm. Hur är det möjligt? Jag är lika bred som en genomsnittlig fyraåring är lång. 

Jag kollar på kylskåpet där min gigantiska målkarta över året sitter. Står det att jag ska gå upp tio kilo på den? Nä. Det står det sannerligen inte. Där står saker som att jag ska träna 200 träningspass och att jag dagligen ska meditera, gå 10 000 steg och äta ett halvt kilo grönsaker. Det står att jag regelbundet ska använda tandtråd, göra matlådor och använda mig av möjligheten att stå och jobba. 

Tror ni jag lär mig av misstagen och sätter upp realistiska mål för det kommande året? Skulle inte tro det. Jag påbörjar omgående en ny ambitiös målkarta för 2018. Temat är "Förhindra förfallet". Medan jag gör det äter jag lussebullar. Människan är en komplicerad varelse.

Det är fest och jag får vara med och fira en underbar vän som blivit domare. Jag hamnar bredvid en trevlig tjej som jobbar som dietist. Med mina fantastiska sociala skills kastar jag mig fram och berättar för henne att jag verkligen behöver träffa en dietist. Finns det möjlighet att bli kund hos henne? En röst vrålar i bakhuvudet att man inte gör så, det är INTE ok. Jag känner igen tonen. Det är Förnuftets röst. Med syrlig ton påpekar hon att man inte får överfalla trevligt folk som vill ha trevligt på en trevlig fest och bönfalla dem om frälsning från vägen mot fetma. Man kan inte, med chips i mungipan, hålla en lång tröttsam föreläsning om sina osunda matanor. Det är inte ok. Men Förnuftets röst kommer av sig, för Desperationens avgrundsvrål blåser sönder Förnuftets trumhinnor. Nu håller du KÄFTEN, vrålar Desperationen till Förnuftet. Kolla på oss! Vi klarar inte det här! Vill du sjunka ännu lägre? 

Vi lämnar Förnuftet svarslöst och fortsätter att skämma ut oss. Tre dagar senare träffar jag den väldigt snälla dietisten. Jag ska träffa henne igen i början av januari. Eller uppskattningsvis 312 lussebullar senare. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar