tisdag 26 december 2017

Lost in translation (Luke och Yoda)

Det är söndag och jag är på dejt igen. Det är några veckor efter att det tog slut med S och jag har skrivit till en kille/man som var en Tindermatch för sjutusen år sedan. Det vill säga i somras. Det var det gamla same old, same old ... man matchar men skriver inget utan sveper vidare.

Någon gång i somras när jag drack vin med min väninna C på uteserveringen till en georgisk restaurang fick hon svepa runt lite på mitt Tinderkonto. Vännerna i lyckliga förhållanden är de som tycker att Tinder spännande (vi andra vet så att säga bättre vid det här laget). C var inget undantag. Hon höll på att kissa på sig av skratt när hon såg utbudet. En man vars hela presentation löd ungefär "Jag bor i Tumba men jobbar i Sundbyberg" fick henne att skratta så våldsamt att hon kippade efter andan. Även mannen som på sin profilbild poserade framför ett tvättställ (förmodligen oavsiktligt) med en öl i handen väckte extra stor munterhet.

Men när hon tittade igenom mina gamla matchningar fick denne man henne att purra lite å mina vägnar. Han var nämligen en vän/bekant till henne och hon hade ett mycket gott intryck av honom. Ett riktigt kap, försäkrade hon mig.

Så ... jag kastar ut ett meddelande i cyberrymden efter sjutusen Tinderår och han är faktiskt kvar. Och svarar. Jag skriver lite allmänna saker. Att jag är rädd för det mesta, däribland kossor (ah, jag är en sådan komiker). Han svarar att med att avslöja sin egen innersta rädsla. Modigt.

Jag är alltså på dejt igen. Jag har rusat från min pappas födelsedagskalas som jag trodde skulle hålla på två timmar, men som var rena Nobelbjudningen i ambition. Jag ljög och sade att jag måste hem och fixa med min brf-styrelse. Egentligen var inte det någon lögn, för det måste jag VERKLIGEN. Men först ska jag äta en bit mat och dricka ett glas vin och prata med med en ny spännande människa.

Dejtobjektet är inte redo för en relation. Och det vet han. Och det säger han. Så vi kan redan i samband med att maten kommer in lägga bort alla eventuella förhoppningar och helt enkelt prata med varandra. Och det gör vi. Vi pratar om den där innersta rädslan han skrev om. Och om att lära känna sig själv. Vi jämför terapierfarenheter och skilsmässor. Vi pratar pengar och feminism och miljö och #metoo. En väldigt sympatisk man som är ointresserad av en fortsättning eftersom han fortfarande försöker komma underfund med vad fan det är som händer i hans liv och vilken riktning han vill gå. Yoda och Luke (jag är Yoda, om någon undrar) i trivsam diskussion om vad som betyder något egentligen.

Vi skiljs åt (jag gläds åt att jag enligt uppgift är hans trevligaste tinderdejt hintintills) och jag åker hem och bläddrar mellan styrelsepapper. Medan jag gör det funderar jag på hur konstigt jag funkar. Jag är så jäkla bekväm med att prata på djupet, och närmast handikappad vad gäller allt lättare prat, att socialisera på ett vanligt sätt. Jag är en dykand i ankdammen som liksom kör ner skallen under vattenytan och drar i gamla alger på botten medan alla partygäster/kollegor/kursdeltagare glider omkring på ytan och pratar intresserat med varandra om det som i mina ögon är ... luft. Folk minns varandras titlar och barnnamn och renoveringar och adresser och resmål. Sådant får inget fäste i mig. Jag dyker ner och ser ankorna paddla som fan för att hålla sig flytande. Och de ser dykandens jätterumpa vippa runt.

Det är som när jag presenterade mina kompisar C och O för varandra på en fest för mer än ett decennium sedan: "Det här är C, hon är läkare", och "det här är O, hon har ont i foten".

Lost in translation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar