Jag pillar med min telefon och sätter hörlurarna i örat. Planen är att komma i stämning med några väl valda Spotifylåtar. Spellistan föreslår ledmotivet till Zootropolis, Try Again med Shakira. En passande låt ur så många aspekter. Men självklart är det något fel på lurarna. Trots att jag höjer volymen till max hörs musiken ytterst svagt. Det tar orimligt lång tid för mig att hitta förklaringen; jag har inte pluggat in lurarna i mobilen.
Ok. Så snart jag sänkt volymen, pluggat in lurarna och hör Shakira sjunga att det är ok att göra misstag tittar jag mig omkring lite diskret. Mittemot sitter en bister dam. Hon är inte en person som verkar se glaset som halvfullt. Hon är snarare en person som verkar se glaset som fullt ... med sten. Den charmiga humorn med att se en tjock liten tant i träningskläder och enorma axlar som glömmer plugga in sina lurar och bjuder på Disney Soundtrack går så att säga henne förbi.
Tre stationer senare är jag framme vid gymmet. Jag hade problem att hitta hänglås hemma (förmodligen låg de bredvid mina tärningsskor). Till slut tog jag min dotters lås, som har formen av ett gulligt björnansikte. En liten julklapp. Det visar sig dock att bygeln till låset är för kort. Det går således inte att låsa eländet. Det går inte heller att avlägsna hänglåset. Jag använder några minuter åt att pröva lirkande och våld och lyckas slutligen slita bort det. Det gulliga björnansiktet har fått ärr från striden. Jag förtränger detta, hyr ett Satshänglås och skuttar ut i gymmet. Redo för träning!
Fanstastiske F frågar alltid om dagsformen. Jag brukar nästan alltid svara att den är "rätt ok" eller "sådär" och sedan informera om att jag sovit dåligt, har ont i ryggen och lite halsont. Han brukar svara att om jag inte mådde så skulle han bli orolig. Sedan kör vi igång. En fin liten tradition.
Jag har tränat med Fantastiske F i ungefär 2,5 år. Genom de åren har han bevittnat hur jag påbörjat och fallerat med ett antal storslagna projekt. Jag har satt upp som mål att springa en mil på mindre än en timme (inte sprungit på tjugo år och då var det 65 plågsamma minuter), att träna 200 pass på ett år (det blev 116), att göra magövningar varje dag (hahahah), att bara äta paleokost (funkade två dagar), att sluta med gluten, att sluta med socker, att sluta med alkohol, att sluta med mejeriprodukter. Och två veckor senare dyker jag upp och bekänner att det där funkade ju inte. Och F höjer naturligtvis inte ens på ögonbrynen. Jag har, som en variant på sagan om Peter och Vargen, ropat "Karaktären kommer", så många gånger att ingen längre tror mig.
I dag lyckas jag i alla fall lyfta 50 kg i marklyft, så jag har varit i sämre form. Det finns hopp.
Jag har en liten dröm om att faktiskt lyckas leverera det kommande året. Att komma in i gymmet i december 2018 och säga att jag mår-bra-som-fasen-tackar-som-frågar-nu-köttar-vi. Jag tvivlar på att F skulle bli imponerad. Det normala är sannolikt att personer är lite mer fasta i karaktären och realistiska i sina målsättningar än jag är. Men man kan väl få drömma. "Wow Hanna", skulle Fantastiske F säga, "i dag har du lyft din egen vikt. Du är verkligen i toppform jämfört med för ett år sedan. Jag visste inte att du hade det i dig! Men kom för fan ihåg skorna nästa gång".
Fanstastiske F frågar alltid om dagsformen. Jag brukar nästan alltid svara att den är "rätt ok" eller "sådär" och sedan informera om att jag sovit dåligt, har ont i ryggen och lite halsont. Han brukar svara att om jag inte mådde så skulle han bli orolig. Sedan kör vi igång. En fin liten tradition.
Jag har tränat med Fantastiske F i ungefär 2,5 år. Genom de åren har han bevittnat hur jag påbörjat och fallerat med ett antal storslagna projekt. Jag har satt upp som mål att springa en mil på mindre än en timme (inte sprungit på tjugo år och då var det 65 plågsamma minuter), att träna 200 pass på ett år (det blev 116), att göra magövningar varje dag (hahahah), att bara äta paleokost (funkade två dagar), att sluta med gluten, att sluta med socker, att sluta med alkohol, att sluta med mejeriprodukter. Och två veckor senare dyker jag upp och bekänner att det där funkade ju inte. Och F höjer naturligtvis inte ens på ögonbrynen. Jag har, som en variant på sagan om Peter och Vargen, ropat "Karaktären kommer", så många gånger att ingen längre tror mig.
I dag lyckas jag i alla fall lyfta 50 kg i marklyft, så jag har varit i sämre form. Det finns hopp.
Jag har en liten dröm om att faktiskt lyckas leverera det kommande året. Att komma in i gymmet i december 2018 och säga att jag mår-bra-som-fasen-tackar-som-frågar-nu-köttar-vi. Jag tvivlar på att F skulle bli imponerad. Det normala är sannolikt att personer är lite mer fasta i karaktären och realistiska i sina målsättningar än jag är. Men man kan väl få drömma. "Wow Hanna", skulle Fantastiske F säga, "i dag har du lyft din egen vikt. Du är verkligen i toppform jämfört med för ett år sedan. Jag visste inte att du hade det i dig! Men kom för fan ihåg skorna nästa gång".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar