Jag har gett hjärnan ledigt i förhoppning om ett mer lyckat utfall i Tindervärlden. Libidon är i gasen, hjärtat är försiktigt optimistiskt och magkänslan litar på att jag kommer att klara av att hantera vad som nu dyker upp. Därför swipar jag höger på en torso.
Torson förekommer i lite olika vinklar och ser mycket trevlig ut. Presentationstexten låter antyda att mannen bakom bilderna inte är ute efter att träffa en partner för livet. Här finns inget romantiskt smet, men det är rättstavat och några av formuleringarna väcker min nyfikenhet. Det klargörs att torson är singel. Där finns även en ansiktsbild. Mannen ser trevlig och normal ut.
Mr Torso och jag matchar och senare samma dag skriver han. Han formulerar sig hyfsat väl, men inleder varje meddelande med mitt namn; jag får litegrann associationen att han på detta sätt påminner sig om vem han skriver till. Han har barn, bor "inom tullarna", blev singel "ganska nyligen". Det är roligt att skriva till honom.
Torson har en teori om att han inte passar med extroverta personer och det låter ju bra, för trots att denna bloggs existens tyder på att jag är extrovert, så tycker jag att det framgår av innehållet att jag är introvertare än Skalman. Tämligen tidigt i kontakten står det klart för mig varför han faller för extroverta personer; han vill exempelvis inte planera eller ta initiativ till när och var vi ska ses utan tycker att det är bättre att jag bestämmer. Jag föreslår tre ställen. Till slut väljer han motvilligt ett av dem.
Torson tror att han ska komma till en dejt och lyssna på en typ jämnårig kvinnas alla bekymmer och kärlekstörst. Det är den rollen han är van att ha. Han är den som lyssnar, bekräftar och ser. Men han är ingen match för mig. Han är i flugviktsklassen och jag tävlar i supertungvikt i VM i lyssnarskap. Så det blir han som berättar om sig.
Det är en mycket attraktiv man som sitter i soffan snett mittemot mig. Han är öppenhjärtig, lugn och jag tycker att han är alldeles galet intressant. Ett pussel. En gåta. Och samtidigt försöker jag vara mig olik. Jag försöker flirta lite, fast det alltid går åt skogen. Så jag befinner mig väl, liksom han, en bit utanför min komfortzon. Men vi har trevligt, och en spännande diskussion.
Mest är det alltså trevligt. Men det finns varningsklockor som i backspegeln nog motsvarade Hesa Fredriks tuta. Det visar sig att han är i en experimentfas i sitt liv. Han chattar med kvinnor i andra delar av världen, sådana som värdesätter tryggheten i ett äktenskap med en äldre rik man betydligt högre än kärlek. Det är inget sexuellt, han är intresserad av (kvinnor i) andra kulturer.
Vidare vill han ha sex med en gift kvinna, alltså inte en särskild gift kvinna, utan helt enkelt en kvinna som är gift. Han vill nämligen veta "hur det är", som om en sådan erfarenhet skulle vara representativ. Som att pröva att äta krokodil och kunna säga efteråt att otrohet smakar ungefär som kyckling.
Slutligen börjar hans åldersspann på Tinderkandidater vid arton år och detta motiverar han med att "det fanns så få i åldern 40-50".
Nu tänker någon kanske att han verkar vara ett litet as? Ja, tanken slår mig. Men samtidigt är det väldigt befriande att veta att den här killen blir det liksom inte en relation med. Däremot borde det ju vara hyfsat goda odds för att ha sex? Ha! För den tragiska sanningen är att även om Mr Torso verkar vara beredd att ligga med hela världen så innefattar inte detta yours truly.
Jag skriver ett meddelande till honom när jag kommer hem. Han svarar att jag är en "fin tjej" och att han "gärna fortsätter vår diskussion vid annat tillfälle". Det är en _total_ tokdissning, tro mig.
Jag vet inte varför detta kryper under skinnet på mig så mycket. Jag borde väl vara glad att jag inte gjort utslag på hans creepy-attraction-radar. Om han letar gifta kvinnor, nyss myndiga kvinnor och är nyfiken på kvinnor som vill komma från ett fattigt liv till ett tryggt liv ... då är det väl rätt skönt att han inte tycker att jag är rätt pingla för honom? Men ändå ...
Inte ens han gillar dig, väser en ytterst otrevlig röst inom mig.
Och jag kan inte förmå mig att radera honom. För jag vill så gärna sluta på plus. Jag vill så gärna att den där rösten ska ha fel. Att han ska skicka ett småflirtigt meddelande och vilja ses. Så att jag får välja, eller välja bort. Jag skriver ett meddelande och väntar hela dagen på ett svar. Jag tittar i min telefon så många gånger att jag typ utvecklar musarm på en dag. Jag kan inte sluta älta.
Trots att jag vet att frågan är felställd.
Det är total panik inombords:
- Är jag för fet? hulkar libidon
- Ingen kommer någonsin falla för oss, gnäller hjärtat
- Där ser ni hur det går, tjuter hjärnan. Vi blir ju jättejätteledsna när inte jag får vara med och bestämma!
- Äh. Säger magkänslan. Radera den jäveln och skriv om det på bloggen.
Och det gjorde jag. Så här är vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar