Jag har en superkraft som jag inte har någon nytta av. Jag är ofrivillig räddare av relationer. Nu pratar jag inte om mina tjejkompisar, de klarar att rädda sina relationer på egen hand. Eller att avsluta dem, där så behövs. Jag pratar om en handfull killar och män som genom åren hoppat in i vänskapsfacket oavsett vad jag velat eller hoppats på. Det har ofta (enligt mig) funnits någon kemi mellan mig och mannen/killen i fråga. Men det har liksom aldrig blivit mer, eller egentligen något överhuvudtaget.
Det kan gå några år men så plingar det till i telefonen eller mailen och en long-time-no-see vill träffas över ett middag, ett glas vin eller en lunch. Och när vi väl ses så visar det sig att det finns en liten fnurra på relationstråden, eller en allmän tvekan. Du ska flytta ihop, gifta dig eller skaffa barn (eller har precis gjort det). Och så har den där lilla tvekan smugit sig in: är detta verkligen rätt tjej, rätt tid, rätt val? Är inte livskamraten i själva verket lite för ung eller för gammal, för tjock eller för korkad för dig? Tänk om det fanns en bussig tjej inom räckhåll att bolla detta med? En katalysator? Du känner ju att du bara är ett ligg, ett snack eller en kram från att landa i om du har hamnat rätt i ditt liv eller om gräset är grönare på andra sidan staketet.
Och där sitter jag på andra sidan soffan, bordet eller sängen och är den vuxna i rummet. Något ligg blir det aldrig. Oavsett om jag vill eller inte så säger och gör jag rätt saker så att du några timmar senare rumlar hem med snövitt samvete och en känsla av att gräset är sommmarängsgrönt trots allt. "Hanna (hick), har du inte alltid undrat (rap) hur det schulle vara om vi var tillschammans?"
Jo för fan din jävla idiot. Det har jag undrat massor med gånger. Säger jag inte. Jag lyssnar och peppar och knackar på ditt barometerglas tills nålen stannar i stabilt högtrycksläge.
Och när relationen väl är tillbaka i ett mer rosa nyanser försvinner behovet att snickesnacka. Eller ... det sista än nog lika mycket mitt fel. Det är tillräckligt tröttsamt att vara den moraliska häxan med trollspöet som reparerar relationer, jag är i ärlighetens namn rätt osugen på att höra hur perfekt allt är och hur bra allt går. Grattis liksom. Hörs om några år igen. Kanske.
Så på nyårsdagen (nota bene - inte nyårsafton) plingar det till och Bubble hör av sig. Bubble tillhör dem som trippeldumpat mig, men det har vunnit mycket vatten under broarna sedan dess. Efter några års tystnad dyker han upp i min mobil och är rolig, mystisk och charmig och vattnar mitt törstiga ego. Vi skapar omgående en lite rutin: Han skriver ett kryptiskt meddelande runt 23 på kvällen och jag svarar honom vid nio på nästkommande morgon. Efter några meddelanden (dygn) står det klart att Bubble flyttat ihop med en tjej han varit ihop med några år. Han är bonuspappa och hela kitet. Happy, happy.
Men ändå har han hört av sig till mig och efter några turer frågar han om jag vill dela en flaska vin med honom. Om jag har moraliska betänkligheter mot att dricka rödvin med killar som är i förhållanden? Ja och nej. En viss inre konflikt äger rum. Libidon hoppar upp och ner i stolen och hoppas att vindarna vänt. Hon kräver att jag ska kasta all moral överbord och bara säga JA och se vad som händer. Hjärtat säger att hon inte bryr sig (hon har verkat deprimerad ett tag). Men hjärnan och magen är rörande överens om att Bubble faktiskt inte är intresserad av något egentligen. Han bara är ute efter superkraften.
Jag har inte druckit vin på snart ett halvår och jag har ungefär noll intresse av att bleka någons samvete och sedan få covid utan att ens få ligga. Vi kan ju dricka distansvin skriver jag. Det verkar räcka så. Bubble skriver ett långt inlägg om hur han snickrat på ett förråd och nästan förfrusit medan alla hans älsklingar druckit varm choklad inne i värmen. Min superkaft funkar på distans. You are welcome, Bubble.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar