tisdag 11 juli 2017

Hanna är kattvakt (inget för känsliga läsare)

Nu måste det snart vara slut på äckliga och pinsamma historier, tänker ni. Ack så fel ni har. Här kommer en om den första och sista gången jag var kattvakt till min vän O:s katt.

För det första vill jag betona att detta är preskriberat. Det hände för mer än tjugo år sedan. För det andra vill jag understryka att jag har vidtagit en del säkerhetsåtgärder som en konsekvens av det som hände den aktuella helgen, och på så sätt garanterat att inget av det kommer att ske igen. För det tredje ... eh. Jag kommer inte på något.

Jag och min pojkvän Doktor Jekyll (han har ännu inte uppvisat sin Mr Hyde-personlighet) ska alltså vara kattvakter åt en av mina vänner. I utbyte får vi låna hennes lägenhet i Traneberg. Eftersom jag bor i Bredäng och Doktor Jekyll bor hemma hos sina föräldrar i Bromma är detta kort sagt underbart.

Jag har fått nycklar och instruktioner av min väninna. Hennes söta, respektingivande och svårflirtade katt får vara ute om han vill. Han brukar jama när han vill in så det är bra om vi har ett fönster på glänt. Jajamensan.

Det har inte gått många timmar innan jag och Doktor Jekyll bestämmer oss för att ta en eldig, filmisk dusch (tänk inte Psycho utan mer Fifty Shades här). Vi kommer av oss lite när vi lyckas riva ner duschdraperiet med stång och allt. Och tydligen har vi haft sönder något för trots febrila försök får vi inte upp det igen. Jag har pajat hennes duschdraperi. Det känns jobbigt.

Under resten av kvällen flyter allt på bra. Jag har köpt massor av räkor för att smöra in mig hos katten, som dock föredrar att vara utomhus. Vi äter räkorna. Vi bryr oss inte om att plocka så noga i ordning efter oss. Att få ner merparten av räkskalen i soppåsen räcker. Lite disk kan man väl ta under morgondagen? Helgen är lång!

Den lördagen lär jag mig att man måste slänga skal från räkor på en gång när det är varmt. På morgonen vaknar vi upp till stanken av skämda, läckande räkskal. Det har runnit räksaft genom ett litet hål i soppåsen, så en grågrön stinkande pöl täcker stora delar av sopskåpets botten. Jag städar utav bara helvete, men lukten sitter kvar. Katten håller sig borta. Doktor Jekyll läser någon bok. Ok, jag har impregnerat min kompis kök med räkskal. Det känns ... jobbigt. Väldigt jobbigt.

Söndag eftermiddag konstaterar jag att det var väldigt länge sedan katten syntes till. Den där katten som det är tänkt att vi ska passa och mata och ta hand om. Jag släpar med Doktor Jekyll på en räddningsexpedition. Jag ropar, viftar med kattmat och ger ifrån mig kattläten i någon timme. Går hem och ser om katten dykt upp där. Och sedan upprepas proceduren.

Någon gång på seneftermidagen är vi hemma igen. Jag har accelererande ångest. Som lägenhetslånande kattvakt har jag sabbat duschstången, inrett köket med räkskal och slarvat bort den högt älskade katten. Nu känns det riktigt skitjobbigt. Och apropå det: Stressmagen ballar ut. Här behövs det inga torkade aprikoser, det krävs en toalett. Nu. Men vem har barrikaderat sig inne på toa med en tjock jävla bok? Jodå, Doktor Jekyll. Och han låter mig förstå att han inte är redo att lämna toan på ett tag. Alls.

Vad skulle ni ha gjort? Huggit er in genom dörren med en kökskniv? Sprungit till skogs? Dött? Jag kan tala om vad jag gjorde.

Jag bajsade i min kompis köksvask.

Innan ni överväger att aldrig någonsin umgås med mig igen vill jag betona två saker. 1. Jag har aldrig någonsin efter detta bajsat i någons vask. I dag skulle jag utan tvekan ha valt att springa till skogs eller dö framför att sätta mig en vask. 2. Och min kompis vask, kök och avloppssystem rengjordes nästföljande nittio minuter med de starkaste rengöringsmedel huset kunde uppbringa. En kirurg hade kunnat utföra en operation i vasken när jag var klar. Men jag förstår om ni är en smula skeptiska. Och faktum kvarstår. Jag bajsade i vasken.

Så vad hände sedan? Well. Doktor Jekyll kom ut efter hundra år. Han märkte inte ett dugg. Han trodde att rengöringshysterin hade med räkskalen att göra.

Min kompis hittade sin katt efter tre ångestladdade dygn. Den satt högt uppe i ett träd och jamade hjärtskärande på henne. Jag skämdes så mycket att jag hade svårt att se henne i ögonen de kommande veckorna i skolan.

Och varje någon gång slänger sig med ordspråket "Det löser sig, sade kärringen och sket i vasken" så slår det an en särskild sträng inom mig. Jag tänker att den som myntade ordspråket måste ha haft IBS. Och en jävligt jobbig helg.




3 kommentarer:

  1. Jag minns när du berättade detta. Och jag minns att jag sedan dess hade panik över att något liknande skulle hända mig. Och har sedan dess haft två toaletter som prio ett på min lista, när vi har köpt lägenhet.

    SvaraRadera