onsdag 12 juli 2017

Finmiddagen (kategorin lyxproblem)

Min första födelsedagspresent till A var en överraskningsmiddag på restaurang Lux, där vi åt avsmakningsmeny. Det var så gott och mysigt och trevligt och härligt och roligt att vara där med A och vi var liksom in i märgen kära i varandra. Succén upprepades efter några år med middag på Esperanto. En magisk sjutimmarsmiddag som vi rumlade hem till barnvakten från; fulla som ägg och mätta som tjockpannkakor.

När jag började ett nytt jobb köpte A en fin kostym till mig, en Tigerkostym. Det kändes (och var) så galet lyxigt att få en sådan present. Byxbenen var aningens långa men säljaren förklarade att för en mindre summa kunde jag få dem uppsydda. A tyckte det var en strålande idé. Jag hämtade ut kostymen någon vecka senare, men sedan blev den hängande i garderoben. Länge. För mitt jobb krävde liksom inte fina kläder.

Efter ungefär tio månader var det emellertid dags för kostymen att luftas för då var det dags för ännu en ljuv avsmakningsmeny, denna gång på det omtalade Frantzén. Vi hade hört att deras mat och dryck fick Esperanto att kännas som en rågkuse med hushållsost i jämförelse. Definitivt kostymdags!

Strax före klockan fem på Dagen F slingrar jag in på jobbtoan med sminksaker och min Tigerkostym under armen. Målet är att A ska minnas hur toksnygg och underbar han tyckte att jag var på den gamla goda Luxtiden. Belysningen på jobbtoan är inte direkt optimal, men hur fel kan det bli?

Tämligen omgående konstaterar jag att kavajen sitter bra men byxorna är verkligen ingen höjdare. Mycket kan hända på tio månader med en rumpa och mage och något har uppenbarligen hänt. Ännu mer irriterande är att byxorna fortfarande är för långa. Och inte alls så snyggt uppsydda, man ser tråden på flera ställen. Och i midjan syns faktiskt vanlig resår insydd på två ställen. Jävla Tiger!

Jag känner mig alltså inte jätteläcker när jag möter A i Gamla stan.

Någon minut för sent tågar vi in i restaurangen. Vi ska tydligen sitta i ett rum med tre bord och de övriga har redan kommit. Det är så tyst därinne. Ingen musik. Det känns som de två andra bordssällskapen kommer direkt från Mimföreningens riksmöte och har svårt att hitta orden. Och själv har jag närmast tunghäfta. Allt jag säger kommer att snappas upp av tio öronpar, och den som är minst intresserad av det jag har att säga är möjligen A.  

Sedan börjar showen. 

Vår servitör glider in och ordnar med vatten och vin vid ett av de andra borden. Han berättar att menyn är hemlig men kommer att uppenbaras under kvällen. Och sedan glider han ut. Fem sekunder senare glider han in igen och kör samma grej igen för bordet bredvid. Och när han glider in den tredje gången är det för mig och A han berättar. Vi är det sista bordet i loopen. Vi får uppleva allt tre gånger. Third time is the charm? Kanske inte i dessa sammanhang.

Vi blir serverade en väldoftande, varm liten limpa och servitören berättar att just det brödet, just det exemplaret började jäsa igår, just för oss. Jag tror att den effekt han eftersträvar är att vi ska känna oss unika och utvalda och att vi ska få en chock av hur välplanerat och detaljerat allt är. Det får motsatt effekt för mig. En liten sarkastisk röst gör entré i mitt bakhuvud. Tror han vi är fem år? Ska vi tro att bagaren/kocken bryr sig ett skit om att det är just H och A som sitter vid detta bord just nu? Tänk om brödet blivit förväxlat? Vi kanske fått limpan som egentligen är bakad just för mimsällskapet vid bord Två? Men gott är det, det ska erkännas.

Några minuter senare kommer servitören in bärandes på ett slags skål med en handduk på. Bord Ett får veta att de ska få äta just detta innehåll i just denna skål om några minuter, dock lätt halstrad. Bord Två får samma information en stund senare och jag tycker att skål och handduk är snarlika, för att inte säga identiska. Inget av borden har dock reagerat märkbart på informationen eller innehållet. Därför blir jag lite perplex när servitören i nästa vända sliter av handduken just för oss. I skålen ligger två havskräftor. De är i högsta grad levande. Jag kanske projicerar en smula, men de ser galet deprimerade ut. WTF? Vad blir nästa rätt, ett hästhuvud på ett fat med beskrivning av hur vi ska äta dess tunga? Jag är en hycklande storstadstjej som inte vill umgås med maten innan jag äter upp den. En av havskräftorna tittar sorgset på mig. Förlåt, tänker jag. 

Efter detta trauma blir vi serverade en tomatconsommé gjord på 44 sorters tomater. Tomater som handplockats i gryningen i en av de trädgårdar i Sverige som restaurangen har ett detaljerat avtal med. Jag tittar ner i en skål stor som en äggkopp och ser tre tomatkärnor flyta på ytan. Det smakar blaskigt, lite salt. Definitivt 44 tomater. Inte 27 eller 35 eller 18. Perfekt balans, verkligen. 

Nästa rätt är pilgrimsmussla. Vi får veta att musslorna har flugits hit i specialförpackningar i ett jetplan (← japp). Är det så här snuskigt rika personer lever? Är deras getost typ från namngivna bergsgetter från Himalaya, handmjölkade av speciella sherpas? Så galet onödigt, upphaussat och meningslöst.

Så där fortsätter kvällen. Den som pratar mest är helt klart servitören (han säger ju iofs allt tre gånger). Små portioner med konstig mat. Jag försöker dricka mitt vin fort, men det fylls liksom inte på. 

Och det är inte ens gott. Saffransglassen till efterrätt smakar fisksoppa. Dessförinnan äter vi något pölsaliknande från pilgrimsmusslans leversäck (?) och något lätthalstrat kött (ingen höjdare direkt väser mannen vid bord Två).

När vi går därifrån är jag varken mätt eller full. Något av detta vill man ju vara efter en svindyr middag. Jag föreslår för A att vi ska suga en burgare på Donken på vägen hem, men han nappar inte på förslaget. 

Någon vecka därefter hittar jag mina kostymbyxor, prydligt hängande i garderoben. Stor förvirring. Jag letar runt en stund i klädhögarna på min sida av sängen och hittar byxorna från finmiddagen. Ah. Det är tydligen ett par svarta Gantbyxor. Närmare bestämt min makes Gantbyxor. Det är han som sytt in resårbandet i midjan och lagt upp sina byxor för hand. Jag är mållös. Det är även den sarkastiska rösten inom mig. Och A blir inte så väldigt road när jag berättar. Möjligen är det rätt avtändande att jag bar hans byxor under finmiddagen. 

Vi besökte faktiskt Frantzén ytterligare en gång, några år därefter. Den middagen var allt den första inte var; jag hade mina egna byxor, musik spelades, maten var underbart god och vacker. Men jag och A hade inte så mycket att tala om. Det syntes inte ett spår av servitören. Jag hoppas att han arbetar med något som mer passar hans energi och kompetens. Typ med att gestalta Bernie på något härligt Vinghotell i varmt klimat.

Nu är en annan tid, ett annat liv och mina Tigerbyxor hänger i en garderob i min lägenhet. Någon dag, när jag uppnått en mer glädjande metabolisk ålder, ska jag kemtvätta dem och sedan bära dem med värdighet. Wish me luck ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar