måndag 3 juli 2017

En sedelärande ... (del 3 - inget för känsliga läsare)

Ok. Som ni märker har det krävts tre blogginlägg för att närma sig denna lätt traumatiska händelse, men nu är tiden mogen för slutklämmen.

Så ... jag står på något jämrans fält med hela min klass, en kvarts promenad från busshelvetet som för övrigt åkt iväg för att möta upp oss om några timmar i en annan del av Norrlandsidyllen. En stund tidigare har jag vräkt i mig en betydande mängd torkade aprikoser. Det kan i detta sammanhang tilläggas att jag även i vanliga fall har en så kallad stressmage, en IBS-mage, en mage som aldrig någonsin har varit i behov av inmundigande av något slags laxerande medel.

Vi står där på fältet och glor på runda stenar och läraren säger något. Mitt fokus är någon annanstans. Jag är uppfylld av känslan att jag börjar bli i stort, närmast akut, behov av en toalett. Detta behov ökar på en logaritmisk skala för varje minut som går. Jag står i shorts och t-shirt, utan packning, på ett fält med hela min klass och undrar hur jag ska överleva detta med något slags värdighet i behåll. Mild panik växer till vild panik. Utåt sett ser jag nog ut som vanligt, möjligen med lätt stirrande blick. Inom mig vrålar hjärnan Mayday, mayyyydaaaaaayyy medan jag kniper för glatta livet.

Vi rör oss sakta från fältet. Men för en gångs skull galopperar inte resten av klassen iväg på älgben, för en gångs skull är jag i täten. För jag är väldigt, väldigt motiverad att hitta något slags utedass.

Och tro det eller ej. Långt bort på ett nytt jämrans fält står ett utedass. Som en rödmålad hägring. Jag springer. Jag springer som jagad av en miljard demoner medan jag ber en bön om att det inte ska vara låst eller upptaget. För det är helt klart fråga om sekunder innan katastrofen är ett faktum.

Det är inte låst. Jag kastar mig in, slänger mig på toahålet och hinner nästan. Operative word är nästan. Mina trosor är körda, men shortsen har klarat sig. Jag ber en reserverad tackbön. Det kunde ha varit värre, mycket värre. Det är typ mayhem i utedassets hål. Jag sträcker mig efter toapappret.

Det finns inget toapapper.

Efter en kort stunds letande konstaterar jag att det närmaste toapapper man kommer är ett flugpapper i fönstret. Femtioelva döda flugor hänger i klisterremsan. Jag önskar för ett ögonblick att jag kunde byta plats med någon av dem.

När jag lämnar utedasset fem långa minuter senare har jag inga trosor. Och inte heller några strumpor.

Jag önskar att jag kunde rapportera att resten av utflykten var hyfsat sansad. Men det var den inte. Ungefär var tredje minut var jag tvungen att kasta mig in i något buskage och gödsla det norrländska naturreservatet. Jag torkade mig med de största blad jag kunde hitta. Lägre än så här kommer man inte tänkte jag. Men det var ju innan jag började nätdejta.



5 kommentarer:

  1. Åh, Hanna, många skratt blev det här! Du är ändå en kämpe! Tänk att du tog dig ända till magisterexamen i biogeo trots att du inte var intresserad! Varför? Värt ett inlägg i sig! /Space babe

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3.

      Well, jag stod liksom inte ut med tanken att ha läst skiten förgäves så jag harvade på tills det blev en examen. Men det kan nog bli ett framtida blogginlägg om vägen dit.

      Radera
  2. Jag GRÅTER av skratt!!! Skriv. Chicklit. Nu!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. :)

      (Jag försökte lägga in fler symboler här som svar men då blev det något svårtydbart och ekivokt som det var bäst att radera.)

      Radera