Dejt med Danny den deppige (Triptyk i tindertragedi)

I mars tänker jag att nu räcker det. Jag måste faktiskt upp på dejtinghästen igen. Siffrorna på vågen och jag själv är långt ifrån att acceptera varandra men det kan faktiskt inte hjälpas. Min senaste dejt var Turning Torso och jag måste få bort den bittra eftersmaken av att bli ratad av idioter som jag inte (egentligen) vill ha. När jag ska välja tillvägagångssätt väljer jag det mest logiska, det på temat "ont ska med ont fördrivas". Det vill säga ... om nu turning torso var ett slag i stolthetens solarplexus så försöker jag hitta en dejt som är fel på något annat sätt. En spark i baken kanske?

Jag väljer Deprimerade Danny.

Danny är pappa, psykolog och ärlig. Han ser bra ut, har ett spännande jobb och kan stava. Han tycker att jag är söt och trevlig och intressant. Det är fördelarna med Danny. Nackdelarna då? Well. Han tror inte på tvåsamhet, har en öppen distansrelation med en kvinna i en liten småstad och bor i andra hand under tämligen eländiga former tillsammans med sin dotter. Relationen till exsambon är inte en glad schottis, om man säger så.

Lägger man fördelarna och nackdelarna i varsin vågskål går det tämligen fort att se att Danny inte är den där mannen som jag kommer att tillbringa resten av mitt liv med, i glad polyamorös distansharmoni. Men jag vill ju faktiskt bara upp på dejtinghästen igen. Intalar jag mig. Jag har kontroll. Hahaha.

Danny och jag dricker en kopp te hemma hos mig en timme innan det ska bli brf-stämma i min lägenhet. Jag gillar honom. Efter det skriver han ett långt meddelande om den där distansrelationen och det framgår tydligt att Madame i småstaden är speciell för honom. Jag skriver lika öppenhjärtigt tillbaka.

Så ... vi klipper till nästkommande fredagskväll. Och vad ser vi? Jo ...

Deppige Danny sitter så långt från mig i hörnsoffan som man kan komma utan att slå i väggen.

Om det skulle sitta en högintelligent fluga på väggen skulle den rätt så omgående kunna läsa av våra kroppsspråk. Jag sitter vänd mot honom i en öppen position. Jag skulle inte kunna vara mer övertydlig även om jag hade en blinkande vikingahjälm som det stod Se mig på. 

Han är vänd mot hushållspappersrullen på soffbordet som om det i själva verket är mellan dem två som vår konversation äger rum. Han håller i sitt vinglas som en bägare med livselixir, den sista droppen vatten. Tystnaden breder ut sig mellan oss. En brandfilt av något obestämbart. Kanske ångest från hans sida? Jag försöker läsa av honom. Han ber om att få höra Maria McKee på spotify och sjunger lite maniskt med. Han säger ett antal gånger att det inte finns någonting i hans liv som han vill förändra. 

Upplägget för kvällen var helt och hållet hans. Det var hans förslag att vi skulle ses denna fredagskväll, att han skulle köpa med sushi. Enligt planen skulle vi även (skitkonstigt) sitta nära varandra i soffan för att känna om det fanns en attraktion mellan oss. Jag tänkte att han kanske skulle vilja ha sex, eller vilja ha mig som vän. Men där han sitter i andra änden av soffan blir det liksom mer och mer klart att han vill absolut ingenting. Utom möjligen att fly. Och det gör han kl. 23.07.

Morgonen efter skickar han ett "det är inte du, det är jag-sms". Han trodde att han skulle vara mer redo för något slags relationer i sitt liv. Men det är han inte. Tyvärr. Han skulle inte må bra av att hålla kontakten med mig. No shit Sherlock?

Istället för att skriva ett präktigt och självutplånande: "ingen fara, helt ok, lycka till på färden genom livet och hör av dig om du ändrar dig, vill du ha pengar för sushin" så skriver jag att jag är helt ok med att inte hålla kontakten, men inte ok med hans konstiga beteende kvällen innan. Jag får ett bättre svar. Ett förlåt. Och ett tydligare "det är inte du, det är jag". Så det tackar jag för. 

Och sedan skrittar jag iväg med den blinkande vikingahjälmen på sned. På min alldeles egna dejtinghäst.