måndag 1 januari 2018

Nyårslöften och sådant

Förra året hade jag, min pappa och syster ett gemensamt nyårslöfte. Vi skulle avstå från socker (godis, bullar, kakor, efterrätter, glass och även - på förekommen anledning - chips). Den som klarade sig längst skulle bli bjuden av de två förlorarna på middag.

Alla trodde att jag skulle klara mig längst. Jag har nämligen en historik att jag, med avstamp i ett nyårslöfte, lyckades undvika socker i nästan två år. I början var det flera som blev direkt provocerade av nyårslöftet. "Vad då?" sade en kompis "om du är hembjuden till mig och jag bjuder på nybakade bullar, kommer du säga NEJ till dem?" Eh, ja. Det är en del av konceptet avstå från socker. Väninnan snörpte ogillande på munnen. Hon ansåg mig uppenbart rubbat oartig. Och visst var jag rubbat oartig vid några tillfällen under de två åren, men omgivningen i stort var rätt så peppande. Så ... det fanns visst hopp om att jag stoiskt skulle stå som vinnare i familjen interna anti-socker-race  anno 2017.

Tydligen blev pressen för stor. För redan den sjunde januari ställde mig och bakade maränger. Jag kan inte erinra mig ett enda vettigt skäl till marängtillverkning sagda dag, men kanske var det så enkelt att jag hade gett upp redan innan jag inhandlade äggen. Ungefär 45 minuter in i marängtillverkningen stod jag och slevade i mig marängssmet i smyg i köket, med en målmedvetenhet som skulle få Usain Bolt att utropa "Hur kan du vara så fokuserad och snabb? Lär mig din hemlighet."

Marängfrosseriet, och efterföljande veckors badande i socker var min lilla hemlighet. Jag tänkte att det inte var bra för moralen hos pappa och min syster att veta att jag fallit så lätt och snabbt. Min syster höll ut till mars och pappa klarade sig till påsken. Ett stort påskägg inhandlat till barnbarnen blev hans fall. Han åt metodiskt upp allt på en timme. Helt klart en ärftlighetsfaktor här.

Så kan det gå.

Men eftersom år 2018 har temat Hindra Förfallet är jag en lite svårare motståndare denna omgång. Nu jävlar i min lilla låda ska här inte ätas socker. Faktum är att jag har vaskat varenda godisbit i huset (de ytterst få som återstod). Inte ens en sketen lussebulle finns kvar i frysen.

Jag är all in när det gäller nyårslöften. Jag skjuter brett och siktar högt och så trillar det ut några resultat i slutet av året. Min mindmap över 2017 var färgkategoriserad och innehöll väl närmare sextio förbättringsområden. Ja, ja. Jag förstår att metoden inte passar det stora flertalet. Det tangerar motsvarigheten till att vara en samlare av porslinstomatar och fylla hela huset med dem. Det vill säga, det är knäppt men man kan vara en härlig person ändå. Vi pratade om det på nyårsmiddagen igår: majoriteten förespråkade att (om man nu envisas med att hemfalla till nyårslöften) bara sätta upp realistiska mål och sedan ge allt för att förverkliga dem. Bah! Inte min kopp te.

Så på kylskåpet sitter lappar på årets tema. De handlar om saker att göra (träna, vardagsmotion, en budget att hålla) och saker att undvika (basically socker och chips). På kylen hänger även ett 104 cm långt måttband. Jag övervägde på riktigt att ställa 10 tomma mjölkpaket bredvid, men insåg att där någonstans går gränsen till att uppfattas som en galen person på riktigt.

Och jag hade inte tio tomma mjölkpaket.

Mvh
Hanna, leg nyårslöftessamlare


2 kommentarer: