De som sålde min bostadsrättslägenhet till mig var ett par som separerade. En väldigt bra sak för mig och en ännu bättre sak för dem.
De hade försökt sälja lägenheten i flera månader, men inte blivit nöjda med buden. När jag köpte var marknaden svag och de var tvungna att gå ner 250 000 kr i förhållande till vad de några månader tidigare hade förkastat. Inte jätteglada. Man kunde rätt tidigt lista ut vems geniala idé det var att ha is i magen och vänta med att sälja: det klassiska manliga geniet.
Vid tillträdet var jag som i en liten dimma. Fyra veckor tidigare hade jag och A aldrig ens diskuterat skilsmässa och separation och nu satt jag där i ett försommaridylliskt Stockholm och tackade ja till mäklarkaffet. Redo att låna så mycket pengar att bara en enda fuskbank var beredd att satsa på mig.
Den ena av säljarna var en lång och blonderad donna som hade en egen firma med inriktning mot skönhetsingrepp. Hon verkade rar, men det kändes inte som att vi hade så mycket gemensamt, bortsett från rykande färska separationer. Donnan gav mäklaren komplimanger för dennes fantastiska ungdomliga hy. Sedan scannade hon av mig lite snabbt och det följde en lång talande tystnad. Jag kände mig en smula förolämpad.
Den andre säljaren, aka det klassiska manliga geniet, var en halvskallig självgod man. Om jag måste välja mellan dem två skulle jag utan tvekan föredra att byta sexuell läggning och satsa på Barbie. Jag har efter några år kommit att hata honom litegrann och jag tycker att jag har rätt så goda skäl. För det första är det utan tvekan han som skapat alla "smarta lösningar", i min lägenhet. Till exempel hyllan som vid lite belastning bröt sig loss och lämnade åtta kratrar i väggen. Det är han som spacklade köksväggen sämre än någon från jackass-gänget skulle ha gjort med armhålan och som målade igen köksventilen. Han satte upp halogenlampan som lämnat brännmärken på hela väggen och lämnade kvar sunkiga "bra-att-ha-möbler" på olika ställen.
För det andra är det han som skrev att min lägenhet är 94 kvadratmeter, men som i egenskap av ordförande i brf-styrelsen VISSTE att det stod 87 kvm i föreningens papper. Och det är den jäveln som tillsammans med Barbie skrev under ett avtal med en teknisk förvaltare som går ut på att firman kommer var fjortonde dag, inte gör ett skit och fakturerar föreningen 64 000 kr per år för det. Och även om vi säger upp avtalet gäller det i TVÅ år till.
Den halvskallige självgode mannen informerade vid tillträdet om att han hade "kanske världens svåraste jobb". Han jobbade nämligen på Arlanda. Barbie väste mellan tänderna att det "INTE är världens svåraste jobb" och man förstod att hon var trött på att höra honom säga det. Återigen, Team Barbie här!
Vi skrev på papper, vi bytte nycklar. Vi pratade om sommarvärme och separationer och lite om att geniet var så strukturerat och hade sådan ordning, medan Barbie ännu inte riktigt hade landat och hade kuddar överallt i sin lägenhet. Med ledning av detta, och min fenomenala personkännedom, är jag helt säker på att det var det manliga geniet som märkte upp alla hyllor i lägenhetens köksskåp med en dymo. Etiketter överallt. "Frön och nötter", "taco", "godis och mjöl", "kryddor och torkad frukt", "vitaminer, kosttillskott och konserver". Och högst upp, 2,5 meter från golvet, fanns skåpet med hyllan märkt "flingor" och "snacks".
Jag hoppas att Barbie smög upp på nätterna och satte tacoskalen på vitaminhyllan. Jag hoppas att hon tog hans favoritgodis och spolade ner det i toan. Det tror jag faktiskt hon gjorde, för det är fan stopp i rören jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar