torsdag 28 december 2017

Fönsterbesiktning (min brf och jag)

Det är september och jag är ännu lyckligt ovetande om att jag sitter i skiten. Det är fönsterbesiktning i brf-föreningen. Den andra i ordningen. Förra gången fick firman bakläxa eftersom de glada i hatten hade målat över röta istället för att åtgärda den. Så nu har de, till samtliga boendes besvär och förtret, målat om alla fönster igen och i dag ska vi se om de har lyckats bättre. Fingers crossed.

Med hot, lock och pock har vi i styrelsen fått ihop nio boende som är beredda att låna ut sina nycklar och släppa in en besiktningsman, entreprenören, vår kontaktperson och målerifirman. Och så min olyckssyster, styrelsens ständiga sekreterare som gör mer för föreningen på en vecka än FN:s fredsbevarande styrkor gör i katastrofzoner på ett år.

Jag kommer två minuter sent och ber om ursäkt. Lite onödigt, för varken kontaktpersonen eller besiktningsmannen är på plats. Kontaktpersonen strosar in. En obehagligt glad kvinna med teflonvibbar. Vi väntar 45 minuter. Sedan kommer besiktningsmannen. Han ger samma stringenta intryck som Fader Fouras i Stig Ossians tappning. Besiktningen kan börja.

Det tar 25 minuter att titta på ett fönster i den första lägenheten. Besiktningsmannen och entreprenören försöker tydligen komma överens om vilken nivå som de ska lägga sig på. Jag och min olyckssyster utväxlar uppgivna blickar.

Det har funnits ett avtal. Sedan har det överenskommits om "avvikelser" från avtalet. Varken avtalet eller avvikelserna finns dokumenterade. Känns bra det här.

Nittio minuter senare står vi i trapphuset. Livskraften rinner sakteliga ur oss alla. Besiktningsmannen sammanfattar läget: "Det här är skit" säger han "men det är kanske vad ni har beställt. Om ni har beställt skit så är det inget fel på målningen". Här väljer jag att opponera mig, med viss kraft. Jag känner mig som Godzilla på ett jävligt dåligt humör och väser mellan tänderna att "vi har naturligtvis inte beställt och betalt en renovering av fönstren som ska göra dem sämre." Numera, efter att jag kommit att läsa några av föreningens avtal, är jag inte så säker på att det antagandet alltid är korrekt. Men där och då verkar i alla fall flera av de närvarande anse att detta är en rimlig utgångpunkt: En renovering ska inte resultera i en försämring.

Ok. I sådana fall är läget så att alla fönster i hela föreningen måste göras om. Igen. För firman som målade dem har lyckats med konststycket att klibba ihop alla fönster OCH att skapa förutsättningar för vattengenomträngning och röta.

Jag känner en sekunds tillfredsställelse fladdra i magen, jag är bevisligen inte sämst i världen på mitt jobb. De här ägghuvudena som låtsatsmålat fönstren tar det priset.

Besiktningsmannen tycker att det är meningslöst att fortsätta besiktningen. Det kommer vara samma fel överallt. Det kostar oss alla tid och pengar. Jag frågar vad han i stället vill föreslå. Jo, serru. Han tycker att firman (aka ägghuvudena) ska välja en lägenhet och göra om alla fönster på ett proffsigt sätt. Därefter ska besiktningsmannen göra ny entré, förhoppningsvis godkänna fönstren och sedan ska ägghuvudena göra precis rätt i alla andra lägenheter. Briljant plan. Jag ser inga problem med den alls.

Entreprenören frågar vad han ska göra för att fönstren ska bli godkända. Han får svaret att han ska följa avtalet (som ingen vet var det är) med överenskomna avvikelser (även dessa totalt okända) och göra det på ett fackmannamässigt sätt (empiriskt klarlagt att detta är ett HELT okänt begrepp för församlingen). Varken entreprenören eller firman med ägghuvuden verkar förstå den instruktionen. Jag kan faktiskt relatera till det.

Alla gör sig klara att gå hem och jag får lite panik. Det känns som att det så att säga ligger i farans riktning att vi kommer stå i exakt samma konstellation och trappuppgång om ett år och inte vara en mikrometer närmare klibbfria och godkända fönster. Så jag drabbas av en snilleblixt och föreslår att min lägenhet ska få bli referenslägenheten som de fixar i ordning och får godkänd. Förslaget faller i god jord. En liten seger.

Några månader senare sitter jag med klibbfria, godkända fönster. Tre tillfällen, en jävla massa hamrande på fönstren och två fokuserade ägghuvuden har det tagit att komma dit. Resten av föreningen får vänta tills det i teorin är ok väder i Stockholm. När jag hör ordet fönsterrenovering numera blir jag osökt sugen på att lyssna på ledmotivet till filmen The NeverEnding Story. Go figure.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar