lördag 1 juli 2017

En sedelärande berättelse om valet av snacks (del 1)

Efter att jag hade kommit till insikt om att jag inte lämpade mig för ett arbete som sjuksköterska läste jag litteraturvetenskap ett år. Och därefter kom jag på att jag inte skulle rädda människor, utan hela världen. Var jag inte en person som brydde mig om miljön och naturen? Jo, det var jag! Fanns det något bättre sätt att rädda världen än att bli biolog? Här kan jag utan svårighet tänka ut ungefär femhundra motiveringar till att svaret på den frågan är ja, men mitt tjugoåriga jag tyckte inte det. Mitt tjugoåriga jag levde i stark förnekelse i fråga om sanningen, nämligen att jag avskydde att vara utomhus.

En rar kompis som jag hade lärt känna under litteraturstudierna skulle börja läsa biologisk-geovetenskaplig linje. Det var en universitetsutbildning som integrerade biologi och geovetenskap, med resor över hela Sverige och läran om olika naturtyper. I katalogen stod det att man bland annat kunde arbeta som kommunekolog. Det lät kanske inte jättesexigt, men det måste ju finnas andra möjliga yrken. Hur fel kan det bli? Tänkte jag. Sökte. Och kom in. Tillsammans med kompisen.

Tidigt fanns det varningstecken. Som att jag blev så jävla arg på nollningen. Under förevändning att vi skulle på fladdermussafari blev klassen nämligen utlurad i skogen och så visade det sig att vi skulle sitta och grilla och prata med äldrekursare och sjunga kumbaya. Alla andra var hur glada som helst, men jag var totalt blockerad. Det tog mig på riktigt halva kvällen att fatta att det inte skulle bli några fladdermöss. Så gör man inte. Man kan inte slå in en fleecetröja i en kartong från Sonos. Man kan inte låtsas att det ska bli afternoon tea på Grand hotel och sedan bjuda på fika på Espresso House. Och man kan INTE locka med fladdermussafari när det i själva verket ska lekas namnlekar och grillas korv. Jag blir faktiskt fortfarande arg när jag tänker på det. Och några fladdermöss har jag fortfarande aldrig sett.

Ett annat varningstecken var en av de första veckorna när personer som hade läst utbildningen kom och berättade vad de jobbade med. Jag minns faktiskt bara en enda; en blek kommunekolog framme vid katedern. Han stod och hängde på den långa pekpinnen i plast och berättade med entonig röst om hur jobbet som ekolog på kommunen var. Inte jättekul, lyckades han utan svårighet förmedla. Vid ett tillfälle sken han dock upp som en avlång sol och berättade med entusiasm att han var den som hade introducerat Roslagskossan. Herregud. Var detta min framtid? Skulle min yrkesmässiga triumf efter ytterligare fem års universitetsstudier bli motsvarigheten till införandet av Roslagskossan? Vad Roslagskossan är? Ingen aning. Jag slutade liksom lyssna där och då.

Om det hade varit vit biologi hade det kanske fungerat. Jag gillade kurserna i genetik och etiologi (djurs beteende) och statistik. Men de exkursioner som alla mina klasskompisar njöt av var en enda plåga för mig. När vi gav oss i väg brukade jag ha gjort i ordning ett rutnät med en ruta för varje timme vi skulle vara hemifrån. En veckas exkursion var alltså 168 små rutor som jag prickade av, en efter en. Jag hade en växande känsla av att det fanns bättre sätt för mig att rädda världen än att lära mig 100 gräsarter på latin under en vecka (← obs! Inget skämt!), Men vid det här laget hade jag ju redan hoppat av två högskoleutbildningar och kände att det inte gick att hoppa av en tredje.

En starkt bidragande orsak till min vantrivsel var att jag hade (surprise) sämst kondition. Detta hade tämligen stor betydelse för mina inlärningsmöjligheter. Det hände nämligen ofta att när jag flämtande kom fram till läraren som samlat alla för att peka ut någon särskild bergart eller växt, så hade han redan pratat om klart om den. Han brukade säga några sammanfattande ord till mig och sedan gav de sig av igen, med mig långt efter.

Norrlandsexkursionen var extra minnesvärd. Då fick vi se en riktig glaciär, Svartisen i Norge, och det var riktigt coolt. Jag minns att vi övernattade i tält i ett enormt oväder och allt var genomblött. Det var så blött att jag sov med gummistövlarna på i sovsäcken. Fast sov är naturligtvis en enorm överdrift. Flera gånger i timmen lossnade tältduken och örfilade mig. Jag kravlade ut ur tälthelvetet ett antal gånger och försökte säkra det tills jag insåg att det var lönlöst. Så där låg jag, dyngsur och stelfrusen medan Moder Natur slog mig i ansiktet med en blöt tältduk.

Jag
har
inte
tältat
sedan
dess.

Det var även på den resan som de två starkaste killarna i klassen, Naturmannen och Gymkillen, tävlade om vem som var starkast genom att de bröt arm. Jag minns det höga knaket och det efterföljande vrålet av smärta när Naturmannen på riktigt bröt av Gymkillens arm. Överarmbenet knäcktes. Musklerna höll, men inte skelettet. Det blev ambulanshelikopter.

Men jag skulle ändå vilja påstå att mitt starkaste minne från åren på biogeo var en annan händelse på Norrlandsexkursionen. Jag återkommer om detta.




1 kommentar:

  1. Alltså, jag skrattar högt!! Så att tårarna trillar!! Fantastiskt roligt!! Såhär i efterhand ...

    SvaraRadera