måndag 5 juni 2017

Ord på vägen (träningscoacher)

Sats Alvik för tusen år sedan. Jag har haft det inledande samtalet med en personlig tränare och förklarat att jag saknar träningsbakgrund. Att jag är i dålig form. Att jag inte kan göra en enda armhävning. Han tror mig inte, så vi gör några övningar. Efter att jag försökt göra en ytterst anpassad armhävning säger han, med djupaste fascination i rösten: "Muskeln dog. Den dog". Jag kan säga att min entusiasm för träning och tränaren också dog i nära anslutning till detta uttalande.

Vid en friskvårdssatsning på jobbet många år senare får vi möjlighet att träna i grupper om tre personer för en känd träningsprofil. Jag hamnar i en grupp med en tjej som åker utförsåkning och en man som gillar att cykla. De uppvisar en snabb förbättring vid varje träningspass. Sista gången får vi alla varsin pilatesboll och några skräddarsydda ord på vägen. De två andra får tips om att stärka vissa muskler, leder och ligament. När det blir min tur säger träningsprofilen: "Ehm, Hanna. Det är aldrig för sent att börja träna. I studier har man konstaterat muskeltillväxt hos nittioåringar".

WTF?!

En annan favorit är när jag prövade att åka utförsåkning för första gången i mitt liv. Jag var i tjugoårsåldern och följde med Doktor Jekylls familj upp till Tänndalen. Första dagen stod jag som paralyserad högst upp i backen som hette Småttingen. Tvååringar flög förbi mig på sina små skidor, uppenbart helt orädda. Efter tjugo minuter med vild panik siktade jag på ett staket i mitten av backen och for in i det. Ovärdigt. Det blev skidskola för mig. Med två lite ängsliga pensionärer som inte hade åkt förut. Ungefär så här löd feedbacken från skidtränaren:
"Elsie, bra jobbat. Tänk på att hålla stavarna lite närmare kroppen.
Bra tempo, Britt-Marie. Försök att svänga lite tidigare.
Hanna: var det läskigt?"

Återigen: WTF!? Vad förväntas man göra med den typen av återkoppling?

Men till slut hittade även jag en personlig tränare som hade fokus på mina möjligheter istället för på mina brister. T ändrade långsamt och metodiskt min syn på träning och på mig själv. Det blev roligt. Riktigt roligt! När hon lade in alltför utmanande övningar distraherade jag henne med frågor och berättelser. Och på så sätt blev hon även min vän. När hon slutade vara tränare fick jag ärva hennes pt, Fantastiske F.

I början hade jag på riktigt mardrömmar om att fantastiske F sade till mig att han inte ville träna mig längre för att jag var för dålig. Och några gånger har han faktiskt skällt ut mig när jag fegat eller mesat. Jag känner mig dock tretusen procent på att han vet vad han gör och att jag skulle ha haft en dubblerad metabolisk ålder utan honom. En enda gång har jag fått återkoppling som sved. Det var när han frågade hur gammal jag var. Fantastiske F är tretton år yngre än jag och i mina ögon är vi i princip jämnåriga. Jag berättade min ålder och lade till att jag är gammal (i from förhoppning om att han vildsint skulle protestera och hålla ett peppande tal om att jag ser tio år yngre ut). Fantastiske F svarade dock "Det är inte så gammalt. Mina föräldrar är äldre."

WTF, F?!?!

1 kommentar:

  1. Man ska aldrig ge sig på att försöka lirka fram en smickrande kommentar - åldersrelaterad eller ej. Risken är överhängande att det slår tillbaka på en på ett smärtsamt sätt.🙄

    SvaraRadera