söndag 4 juni 2017

Frisyrfadäsen (dejter från förr)

Det är fredag. Närmare bestämt fredagen den trettonde. Jag ska på en blinddate. 

Men först ska jag klippa mig. 

Jag klipper mig på ett trendigt och dyrt stället på Södermalm. Jag brukar gå dit av två skäl. För det första får man helt galet skön hårbottenmassage när de tvättar håret. De har typ en hårbottenmassörsassistent/modell som glider omkring och gör sin magi på kundernas skalper. Han ser ut som en benig liten älva klädd i svart och säger inte ett knyst. För det andra är min frisör sjukt cool och klipper mig modigt men snyggt. Särskilt nöjd är jag med en frisyr hon gjorde på mig några gånger tidigare: vänster halva färgad kallt blond och höger halva varmt blond i en ojämn page. Det låter kanske inte så fantastiskt, men blev jättesnyggt och faktiskt diskret. Jag känner mig trygg med min frisör. Nu är det ett tag sedan jag var där senast och jag känner att det är dags för en förändring. 

Jag vet det inte där och då, men min frisör känner inte motsvarande entusiasm för att klippa mig. För henne är jag sannolikt den där personen som hon upprepade gånger har försökt frälsa med sin talang, men som dyker upp en gång i halvåret med stripigt hår och bedjande blick. Hon är ju en cool, begåvad frisör. Hennes frisyrer är konstverk. Hon borde vara i NY och klippa världsstjärnor. I stället är hon fast med kunder som jag. Med trista kläder och menlösa liv. Och sådana som jag äter upp hennes livsenergi och spottar på hennes yrkeskunnande. 

Vad som rör sig i min frisörs inre universum den dagen vet jag naturligtvis inte så här i efterhand. Men om man söker en naturlig förklaring till det som händer efter jag har satt mig i hennes stol så är detta den troligaste: hon har börjat hata kunder som jag. För när jag frågar om hon tror att jag kan passa i lugg ... ja då går en propp och hennes inre demon tar över. 

Som jag minns det lyser hårbottenmassörsassistenten med sin frånvaro denna gång. Min frisör krafsar mig pliktskyldigt i håret. Möjligen kammar hon mig hårdare än hon skulle behövt, men det är nog en efterhandskonstruktion. Jag minns inte vad vi pratade om eller när jag började inse att saker höll på att gå käpprätt åt fanders. Men jag minns att jag såg i spegelbilden hur en av hennes kollegor gav henne ett ytterst konspiratoriskt leende. Och jag minns att vid betalningen svarade jag att jag var nöjd medan tårarna brände lite bakom ögonen. Jag gick därifrån i chock. 

Min frisör hade nämligen klippt mig som Per Gessle. Jag hade fått en hockeyfrilla med en lugg som började i bakhuvudet och slutade mitt i pannan. Det var en frisyr som ytterst få personer klarade att bära med värdighet under åttiotalets mest smaklösa år. Det var en frisyr som krävde tatueringar, ringar i näsan, hippa kläder. Minst. Och nu var det 2000-tal och frisyren satt på en introvert studievägledare som skulle på blinddate. 

Jag går hem till vännen Å och gråter. Å är världens snällaste. Hon försäkrar mig att det inte är så farligt (men det vet vi båda att det är). Hon säger att med andra kläder skulle frisyren liksom smälta in mer med resten av mig. Jag överväger turban. Sjukskrivning. Papperspåse på huvudet. 

Den kvällens blinddate blir förfärlig. Jag försöker blända killen med min personlighet men håret är i vägen. Det finns allvarligt talat inget jag kan säga eller göra för att rädda upp dejten. Killen kan inte låta bli att stirra på mitt Per Gessle-hår som ser ut en optisk illusion, ett konstigt fotomontage på mitt huvud. 

Och tiden efter är inte så mycket roligare. Ni vet att när man klippt sig får man alltid hundra frågor från hundra människor som säger "Har du klippt dig?" följt av en variant på "Så fin du blev." Den veckan träffar jag många hundra personer och inte en käft kommenterar mitt hår. Jo, det finns en person på min arbetsplats som verkligen inte tycker om mig. Hon frågar, brett leende. 

En kollega förbarmar sig veckan efter och klipper om håret så gott det går. Jag får en ful frisyr, men den verkar i alla fall tillhöra mitt huvud. Jag går aldrig någonsin tillbaka till det trendiga och dyra stället på Södermalm.

Faktum är att det dröjer flera år innan jag går till en frisör igen. Det är lite skrämd häst över mig när jag stapplar in och säger att jag vill ha en toppklippning. C har ett stort hjärta, en fantastisk blick för färger och klipper som en gudinna. Relationen till henne varar än i dag, det vill säga den har hållit längre än mitt förhållande med A. Sens moralen i denna historia är att man inte kombinera nya frisyrer och blinddater fredagen den trettonde. Att man ska hålla fast vid sin frisör om hen är bra. Och att den som av någon anledning har gjort slut med sin frisör kan få hopp om livet (och håret) på Shades.




1 kommentar:

  1. Hahahahaa!! Jag dör!!! (För det har gått tillräckligt många år för att man ska få tycka att det är roligt, anser jag.) Ett fotomontage av Per Gesslehår!!! Obetalbart!!

    SvaraRadera