fredag 2 juni 2017

Dejt nr 4 (Kryptoniten)

Dejt fyra ser ut som George Clooney. Han är i min ålder och har två barn i mina barns ålder. Det tar ett tag för oss att få till en träff, men vi skriver rätt så mycket till varandra. Tonen är redan från början nästan gränslöst ärlig. Jag berättar att jag inte vet hur redo jag är för en relation. Han skriver att han är upptagen med att kämpa för att få hem sina barn. Jag tycker det känns frustrerande att vi har svårt att ses, men han skriver att han inte har någon brådska, att han inte dejtar.

Så när vi väl ses får jag höra den fulla förklaringen. Det finns vårdnadstvister, jobbiga vårdnadstvister och helvetiska vårdnadstvister. Och så finns det en kategori vårdnadstvister som får de övriga kategorierna att kännas som en promenad i parken. Clooney befinner sig i den sistnämnda typen av vårdnadstvister. Han berättar öppenhjärtigt om det helvete han levt i under lång tid och jag tänker på soldater som lever i en krigszon, att stresshalterna nog är jämförbara. Han har ett lite gammaldags språk och en oändligt sorgsen blick i sina vackra bruna ögon. Han har till och med ett vackert gammalt armbandsur som stannar varje dygn kl. 6/18. Jag lyssnar, vi pratar. Djupt, länge, förtroligt.

Och det här är precis den typ av kille som är min skräddarsydda kryptonit. En vacker, problemtyngd, känslomässigt oåtkomlig man som jag VET inte är redo för/vill ha en relation med mig, men som jag ändå lik förbannat inte kan stänga av. Jag vill hjälpa honom. Jag vill bädda ner honom i min säng och hålla om honom så att han får tillbaka lite värme in i sin chockskadade organism. Jag vill visa honom att det finns godhet och kärlek och människor att lita på.

Jag skulle egentligen kunna lyssna hela natten på honom, men han är så trött, så jag ser till att vi bryter upp och skiljs åt. På hemvägen tänker jag att den här killen håller på att gå i bitar. Jag bestämmer mig för att jag varken vill eller kan lägga någon som helst press på honom. När jag kommit hem skriver jag att han är fantastisk, men att jag förstår om han inte är redo för att ens tänka på en relation. I sådana fall är jag gärna hans vän.

Han skriver tillbaka att jag har en vacker själ (ni hör lingot). Att han inte släpper in något annat än vänskap i sitt liv och att han gärna vill vara vänner. Så på den vägen är det. Jag träffar kryptoniten två gånger hos mig. Första gången lagar jag en rejäl lasagne och så pratar han fyra timmar om allt som är jobbigt. Han är verkligen helt slut. Jag skickar hem honom vid midnatt med en matlåda och en pocketbok som jag köpt till honom. Jag känner mig som en god, god människa. Jag känner mig också som en hycklare, för jag vet ju att jag inte har ork att göra detta för någon av mina vänner. Och så känner jag mig patetisk, för jag vet ju vad jag gör egentligen. Jag försöker låtsas att jag kan umgås med kryptonit.

Kvällen upprepas två veckor senare. Vi pratar om stort och smått. Om sveket från barnens mor och från en annan kvinna för länge sedan. Jag bjuder på mat och berättar mer om mig själv den här gången. Saker jag inte berättar så gärna eller lätt. Och jag ber honom sova över. Jag tänker fortfarande att jag har fin kontroll över kryptonitdosen när han avböjer och cyklar hem vid midnatt.

Någon vecka senare ser jag att han lagt till fem nya bilder på sin Tinderprofil. Strax efter det slutar han skriva till mig. Och efter någon veckas tystnad hör jag av mig. Kryptoniten skriver att han gärna vill vara min vän om jag vill, men bara det, för hans "hjärta är en annans". Han lägger till att ärlighet varar längst och att jag kan få en köttbit från hans frys om jag vill.

Jag vill svara något dramatiskt och vasst. Han har inte varit så väldigt ärlig. Men jag lägger band på mig. För jag visste ju att det här inte skulle fungera redan kvällen när vi sågs. Och sådana som jag och stålmannen klarar inte att exponeras för kryptonit. Vi försvagas, vi går sönder.

Så jag tackar nej tack till erbjudandet och skriver några rader om att han är fantastisk och att jag tror och hoppas att allt kommer ordna sig med barnen. Jag slutar med ordet kram. Men eftersom ärlighet varar längst kan jag meddela att mitt meddelande inleds med orden "Oj då, det gick fort."Och det är Hanna-språk för Dra dit pepparn växer ditt lilla as. 

Det går att vaska fram åtminstone tre nyttiga erfarenheter från ovanstående:
1. Om du är upptagen med att lura dig själv bör du inte bli arg på någon som lurar sig själv,
2. Om man bjuder kryptonit på middag går det som det går, och
3. Fan vad svårt det är med relationer.








1 kommentar: